12 de novembro de 2007

Stjänorna


När jag var barn brukade jag lägga mig på marken i trädgården och titta på himlen.
I trädgården fanns två träd och en mängd blommor samt andra växter. Blommorna var i olika färger. ”Margarida” var vita med gul kärna. Rosor fanns röda, vita och gula. Många orkidéer hängde uppe i träd. Orkidéer var min pappas passion. Han brukade ta hand om dem varje morgon innan han åkte till jobbet och på kvällarna när han har kommit från jobbet. Ett av träden var ett jasminträd vars blommor doftade på kvällarna. Det andra trädet var ett pitangaträd som gav små, röda och smakliga frukter. Jag lade mig mellan träden på gräset och tittade på himlen. Jag tittade på stjänorna med förtjusning. Jag brukade tänka att stjänorna var glitter som Gud hade spridit för att hjälpa månen att pryda himlen på nätterna. Nätterna i min barndom var tysta och mörka. Det var roligt att bara låta bli tankarna utan gå på djupet med dem. Luften var ren och frisk och hunden Lari brukade lägga sig bredvid. Livet var så lätt och gott. Medan jag växte, förändrades tankarna. Himlen och stjänorna är ännu en förtjusning men nu tittar jag på dem med en annan blick. Barn tittar på stjänorna med oskuld och drömmer om framtiden, men vuxna minns det förflutna.
Nu kan jag inte undvika att tänka på hur liten Jorden är, och mänskligheten, i jämforelse med universum. Jag tänker på Alfa Centauri, den stjärna som är närmast från solen. Man behöver resa i fyra år med årljushastighet för att uppnå Alfa Centauri, hur är det då med alla andra stjärnor? Mitt intresse för naturen är alltid levande och gör att jag tänker på allt som händer. Brasilien och även Jorden har förändrats mycket sedan den tiden. Stjänorna är inte bara ett ändamål för drömmare utan ett mål att vara uppnåt med rymdskepp. Man hade förändrat miljön utan att tänka på konsekvenserna. Man har glömt att vi måste ge barnen en ren planet. Vi är inte ägarna av Jorden, men hyresgästerna. Vem kan titta på världen runt utan se hur vacker himlen är, solen, havet, bergen, skogarna och djuren. Man glömmer alltid att man är som damm, liten och svag, ändå tror jag att man är speciella varelser. Man tänker resa till andra världar medan man förstör vårt hem, Jorden. Världen kan vara bättre om vi tänker att vår planet är någon speciell och kanske finns inte en annan likadan i universum.
Vad skulle vi tänka när vi tittar på himlen och stjänorna?
Man har svaret i sitt hjärta. Att titta på stjänorna är en sorts resa till mig själv.